What We Aim For

och jag tror att jag kan skriva?

Det ligger absolut inget sådant i mitt blod.
Inte att skriva och verkligen inte att få ihop en text så den blir flytande och lätt.
Mina texter stammar, hackar och håller inte ihop, det minsta.

Jag är inte ens säker på när hur och var man ska (ska eller skall?) sätta ut alla dessa tecken - ,-!?.

Men det rör sig så mycket i mitt huvud.

All i can think of
nu, är att jag vill vara ensam hemma. Få stänga min dörr, dränka mina öron i musik, något sådant som Jeff Buckley, Simon & Garfunkel, Amy Whinehouse, Guns N' Roses (speciellt November Rain eller Patience, åh!) David Bowie eller Elvis Presley.

Och när jag väl nämner Simon & Garfunkel så kan jag ju meddela att jag lyssnar på dem (dem eller de?) nu, dock i ett par trötta hörlurar. Anyway! Den bästa låten - The sound of silence. "Le son du silence" på franska. (Funderar även på att tatuera in det någonstans på min omärkta och opiercade "naked" body, ha-ha.)

Phu, känner på mig redan nu att detta inlägget kommer att bli långt.

Eller det kanske ska/skall sluta här?

Snälla, någon. Kom hit med vin, whiskey, öl eller vodka. Vad som helst...!
Gärna ett packe röda marlbro också.

FAN.
Jag vill inte vara 16 längre.
Jag vill vara kär. Ha någon att älska.
Och känslan av att ha någon som älskar mig. Är den fantastisk?
Jag har bara fått känna den en gång och vad tror ni jag gör?
Såklart. Kastar bort det. Totalt. Crackhead.

Inte jag utan han. Men som sagt, gammal kärlek rostar aldrig.
Och lite älskade jag han nog. Jag känner det någonstans här inne.
Men det som känns är inte helt iallafall, it's broken. Jag vill hitta något/någon.